Vad är det för ungar vi fått?
Två visserligen fantastiska underbara sociala glada självständiga omtänksamma ungar som verkar vara födda med myror i blodet?
Nu går man här och håller nästan på att kunna andas ut när man vet att sonen med familj är på väg sakta men säkert är på väg hem emot Sveriges avlånga land.
Vad händer då??
Ett SMS från dottern att nu åker jag den 27 februari och kommer hem den 25 mars!!
Kan Losan bo hos er?
VAAA?
Ja till Thailand och Malaysia, är borta fyra veckor?
Jaha ska du åka ensam?? Inget svar!
Så kryper det fram en dag när vi hjälper henne att sätta upp en taklampa...
Jo jag ska åka med Mats??????????????
Mats?? Ja en kille! Jo det fattar man ju men vilken kille då???
Min pojkvän??
Va? Vad då sedan när då?
Strax före jul!
Före jul?
Mja mamma du vet den där gången ni kom förbi och vi käkade pizza.
Jo då det minns jag - trots att det nästan var ett sekel sedan.
Så du har alltså varit hemma och firat jul i vårat hus, vi har bastat en hel del gånger och det har liksom aldrig fallit dig in att berätta???
Vad då berätta?
Nä nä ingenting - jag är bara din mamma som under vånda svett och tårar har fött dig matat dig fostrat dig (tydligen misslyckats där) torkat dig i baken, läst 1000 tals sagor mm näe berätta inget kuligt för mig inte!
I församlingen tiger kvinnan still!
Är det så himla vansinnigt konstigt att man blir gråhårig rynkig och sliten som mamma?
Men väldigt glad och lycklig euforisk för sin dotters nya lycka och kärlek....
Men vem sjutton är han?
Ingen tid att förlora.
Snart reser hon iväg med en pojke som hon nyss har träffat och som jag ännu inte synat i sömmarna:-)
Här gäller det att ligga i. Måste bjuda dem på middag, hrm när ska det passa in då??
Vad i hela friden ska man bjuda på?
Tusen frågor minst att förbereda...........tick tack, tick tack!
Men nog är det väl härligt ändå - denna spirande försiktiga pirrande känsla som det är att vara förälskad:-)
Det kan man ju faktiskt fortfarande känna trots 33 år med samma gubbe, båda är vi lite gråare, lite långsammare, några rynkor här och där.
Kanske inte lika fast i hullet längre eller alerta.
Men ändå, när han kommer hem från jobbet, känslan när man hör att det slår i ytterdörren.....:-)
Så älskade barn, Lev livet medan ni kan men glöm inte bort bara att berätta för mamma vad som än händer:-)
I like that!
